Igår började jag känna mig lite ensam. En saknad att inte kunna kommunicera med de människor man träffar och har runt omkring en. Jag vill så gärna prata med min svärmor, svägorskor och min sons kusiner....men det kan jag inte...jag vet inte men igår brast allt bara. Tårana kom.....min man frågade om jag ville åka hem...Hem vart det nu är....Sverige, där blir man urtittat och hånad för hur man ser ut...Nä hem vill jag inte...Däremot vill jag träffa mina älskade systrar...som jag saknar massor. Saknar de stunder vi fikade tillsammans, våra knytkalas och när vi bara hängde. Livet går vidare och dagarna går.... och minnerna består...inshaallah ses vi snart igen...om inte i Sverige...då någon ananstans i världen...älskar er mina bästa vänner!